Visan som aldrig blev verklighet
(Text: Joakim Berg, E Taube, P Svensson, P McCartney, N Danino, H Hellström, S Persson)
Charlie och Hasse hade just lämnat rummet där Svante låg nerbäddad i sängen. Vit klädsel på begravningen var det bestämt. Båda visste att denna dagen en dag skulle komma, alla går ju med stormsteg mot den dagen då dom slutar finnas, men i Svantes fall var det väntat att denna dagen skulle komma tidigare än då det var menat.
Hans andning var långsam och ansträngd. Rosorna på nattduksbordet hade börjat fälla sina kronblad, som om dom grät blod för att livet är så kort. Men för honom var det en rogivande tanke att han har så lite tid kvar i denna världen. En värld som aldrig varit hans. En värld byggd av män för männen där ingenting har något värde utom minnet av allt som var hans och Natalies.
Döden verkar så enkel, men ändå är den så obegripligt svår. Han känner att hans kraftreserv börjar ta slut, liksom hans tro på en ingripande gud. Han bara ler och ligger still.
Det är bara timmar kvar nu.
***
När Svante var 6-7 år, minst det dubbla i människoår, stod han vid fotbollsplanen i parken med Natalie. Han vet inte varför, men hans tankar hittar alltid tillbaks till just det minnet. Kanske var det något dom gjorde, något dom sa, som förändrade allt.
Det hade regnat hela den dagen, och dom solbrända vackra människorna som alltid brukade visa upp sig i parken höll sig borta. Bara två gestalter syntes.
Dom stod ute i regnet med likadana gula regnjackor. Natalie hade blommiga gummistövlar med hål i hälen där vattnet rann in, men hon verkade inte alls bry sig. Hennes leende avslöjade att hon nog inte ens märkte det.
I den högra handen hade hon en halvt vissnad blomma som Svante plockat och gett till henne. I den vänstra hade hon Svantes hårt kramande hand.
- Håller jag för hårt? Gör det ont? frågade Svante.
Hon log och kysste honom först på den ena kinden och sa:
- Det gör ont, och sedan på den andra:
- Det gör inte ont.
Så nära marken, men dom faller ändå.
Hon började plötsligt gråta, så bittert hon grät! Hennes mascarasvarta tårar rann längs hennes spöklikt vita kinder. Svante viskade hennes namn, som var allt han kunde få fram, men hans ord fastnade i hennes blöta hår. Han lutade sig in mot hennes panna så hennes svarta lugg täckte hans ansikte och skyddade honom för världen. I hennes tankar, i hennes huvud kände han sig fri. Tacksamt dränkte hon Svantes sorger med tårarna.
Där stod dom brunögda och bleka, men två.
Natalie hade skrivit Svantes smeknamn i sin hand med en röd tuschpenna, men färgen hade smetats ut av regnet som viskat dom våta. Han hade glömt vad det var hon kallat honom... När han frågade vad det var, bet hon sig i läppen och viskade det tveksamt. Hennes mun rörde sig men inga ord hördes. Som om hon inte ens funnits.
Långsamt, glömd som en dröm, glider hon ur hans hand, vänder sig om och ler mot dom som aldrig haft en chans.
Så långt till marken, men fallet var deras.
***
Charlie hade varit inne hos Svante en sista gång. Alla farväl var sagda. Allt var klart för hans resa. På nattduksbordet låg ett brev han skrivit precis innan han tog tabletterna. Med svart tuschpenna stod det:
När jag är borta finns mina minnen kvar.
Det är inget mästerverk, men det är allt jag lämnar.
Jag lämnar plats för någonting nytt.
Jag får en ny chans om en liten stund…
Tellement loin de ce monde.
Jai perdu mes repères
Je nage en eau trouble
Emmène-moi aussi loin que possible
Les paysages défilent et la brume se dissipe.
Grâce à toi à nouveau je respire...
Ni kan skratta om Ni vill…
Håna mig, men jag rör mig… Ni står still.
Han har sprungit i helt liv nu, men bara sprungit för att stå still, i jakt på ett mirakel, när hon hela tiden fanns precis intill.
Han känner att tabletterna han tog börjar verka. I hans stora hjärta börjar slagen bli små. På lite håll liknar det dans, och i drömmen håller Natalie hans hand. Han kan höra hennes skratt eka längs väggarna i rummet.
Det är bara minuter kvar nu.
Charlie och Hasse hade just lämnat rummet där Svante låg nerbäddad i sängen. Vit klädsel på begravningen var det bestämt. Båda visste att denna dagen en dag skulle komma, alla går ju med stormsteg mot den dagen då dom slutar finnas, men i Svantes fall var det väntat att denna dagen skulle komma tidigare än då det var menat.
Hans andning var långsam och ansträngd. Rosorna på nattduksbordet hade börjat fälla sina kronblad, som om dom grät blod för att livet är så kort. Men för honom var det en rogivande tanke att han har så lite tid kvar i denna världen. En värld som aldrig varit hans. En värld byggd av män för männen där ingenting har något värde utom minnet av allt som var hans och Natalies.
Döden verkar så enkel, men ändå är den så obegripligt svår. Han känner att hans kraftreserv börjar ta slut, liksom hans tro på en ingripande gud. Han bara ler och ligger still.
Det är bara timmar kvar nu.
***
När Svante var 6-7 år, minst det dubbla i människoår, stod han vid fotbollsplanen i parken med Natalie. Han vet inte varför, men hans tankar hittar alltid tillbaks till just det minnet. Kanske var det något dom gjorde, något dom sa, som förändrade allt.
Det hade regnat hela den dagen, och dom solbrända vackra människorna som alltid brukade visa upp sig i parken höll sig borta. Bara två gestalter syntes.
Dom stod ute i regnet med likadana gula regnjackor. Natalie hade blommiga gummistövlar med hål i hälen där vattnet rann in, men hon verkade inte alls bry sig. Hennes leende avslöjade att hon nog inte ens märkte det.
I den högra handen hade hon en halvt vissnad blomma som Svante plockat och gett till henne. I den vänstra hade hon Svantes hårt kramande hand.
- Håller jag för hårt? Gör det ont? frågade Svante.
Hon log och kysste honom först på den ena kinden och sa:
- Det gör ont, och sedan på den andra:
- Det gör inte ont.
Så nära marken, men dom faller ändå.
Hon började plötsligt gråta, så bittert hon grät! Hennes mascarasvarta tårar rann längs hennes spöklikt vita kinder. Svante viskade hennes namn, som var allt han kunde få fram, men hans ord fastnade i hennes blöta hår. Han lutade sig in mot hennes panna så hennes svarta lugg täckte hans ansikte och skyddade honom för världen. I hennes tankar, i hennes huvud kände han sig fri. Tacksamt dränkte hon Svantes sorger med tårarna.
Där stod dom brunögda och bleka, men två.
Natalie hade skrivit Svantes smeknamn i sin hand med en röd tuschpenna, men färgen hade smetats ut av regnet som viskat dom våta. Han hade glömt vad det var hon kallat honom... När han frågade vad det var, bet hon sig i läppen och viskade det tveksamt. Hennes mun rörde sig men inga ord hördes. Som om hon inte ens funnits.
Långsamt, glömd som en dröm, glider hon ur hans hand, vänder sig om och ler mot dom som aldrig haft en chans.
Så långt till marken, men fallet var deras.
***
Charlie hade varit inne hos Svante en sista gång. Alla farväl var sagda. Allt var klart för hans resa. På nattduksbordet låg ett brev han skrivit precis innan han tog tabletterna. Med svart tuschpenna stod det:
När jag är borta finns mina minnen kvar.
Det är inget mästerverk, men det är allt jag lämnar.
Jag lämnar plats för någonting nytt.
Jag får en ny chans om en liten stund…
Tellement loin de ce monde.
Jai perdu mes repères
Je nage en eau trouble
Emmène-moi aussi loin que possible
Les paysages défilent et la brume se dissipe.
Grâce à toi à nouveau je respire...
Ni kan skratta om Ni vill…
Håna mig, men jag rör mig… Ni står still.
Han har sprungit i helt liv nu, men bara sprungit för att stå still, i jakt på ett mirakel, när hon hela tiden fanns precis intill.
Han känner att tabletterna han tog börjar verka. I hans stora hjärta börjar slagen bli små. På lite håll liknar det dans, och i drömmen håller Natalie hans hand. Han kan höra hennes skratt eka längs väggarna i rummet.
Det är bara minuter kvar nu.
Kommentarer
Trackback