Visan som aldrig blev verklighet
(Text: Joakim Berg, E Taube, P Svensson, P McCartney, N Danino, H Hellström, S Persson)
Charlie och Hasse hade just lämnat rummet där Svante låg nerbäddad i sängen. Vit klädsel på begravningen var det bestämt. Båda visste att denna dagen en dag skulle komma, alla går ju med stormsteg mot den dagen då dom slutar finnas, men i Svantes fall var det väntat att denna dagen skulle komma tidigare än då det var menat.
Hans andning var långsam och ansträngd. Rosorna på nattduksbordet hade börjat fälla sina kronblad, som om dom grät blod för att livet är så kort. Men för honom var det en rogivande tanke att han har så lite tid kvar i denna världen. En värld som aldrig varit hans. En värld byggd av män för männen där ingenting har något värde utom minnet av allt som var hans och Natalies.
Döden verkar så enkel, men ändå är den så obegripligt svår. Han känner att hans kraftreserv börjar ta slut, liksom hans tro på en ingripande gud. Han bara ler och ligger still.
Det är bara timmar kvar nu.
***
När Svante var 6-7 år, minst det dubbla i människoår, stod han vid fotbollsplanen i parken med Natalie. Han vet inte varför, men hans tankar hittar alltid tillbaks till just det minnet. Kanske var det något dom gjorde, något dom sa, som förändrade allt.
Det hade regnat hela den dagen, och dom solbrända vackra människorna som alltid brukade visa upp sig i parken höll sig borta. Bara två gestalter syntes.
Dom stod ute i regnet med likadana gula regnjackor. Natalie hade blommiga gummistövlar med hål i hälen där vattnet rann in, men hon verkade inte alls bry sig. Hennes leende avslöjade att hon nog inte ens märkte det.
I den högra handen hade hon en halvt vissnad blomma som Svante plockat och gett till henne. I den vänstra hade hon Svantes hårt kramande hand.
- Håller jag för hårt? Gör det ont? frågade Svante.
Hon log och kysste honom först på den ena kinden och sa:
- Det gör ont, och sedan på den andra:
- Det gör inte ont.
Så nära marken, men dom faller ändå.
Hon började plötsligt gråta, så bittert hon grät! Hennes mascarasvarta tårar rann längs hennes spöklikt vita kinder. Svante viskade hennes namn, som var allt han kunde få fram, men hans ord fastnade i hennes blöta hår. Han lutade sig in mot hennes panna så hennes svarta lugg täckte hans ansikte och skyddade honom för världen. I hennes tankar, i hennes huvud kände han sig fri. Tacksamt dränkte hon Svantes sorger med tårarna.
Där stod dom brunögda och bleka, men två.
Natalie hade skrivit Svantes smeknamn i sin hand med en röd tuschpenna, men färgen hade smetats ut av regnet som viskat dom våta. Han hade glömt vad det var hon kallat honom... När han frågade vad det var, bet hon sig i läppen och viskade det tveksamt. Hennes mun rörde sig men inga ord hördes. Som om hon inte ens funnits.
Långsamt, glömd som en dröm, glider hon ur hans hand, vänder sig om och ler mot dom som aldrig haft en chans.
Så långt till marken, men fallet var deras.
***
Charlie hade varit inne hos Svante en sista gång. Alla farväl var sagda. Allt var klart för hans resa. På nattduksbordet låg ett brev han skrivit precis innan han tog tabletterna. Med svart tuschpenna stod det:
När jag är borta finns mina minnen kvar.
Det är inget mästerverk, men det är allt jag lämnar.
Jag lämnar plats för någonting nytt.
Jag får en ny chans om en liten stund…
Tellement loin de ce monde.
Jai perdu mes repères
Je nage en eau trouble
Emmène-moi aussi loin que possible
Les paysages défilent et la brume se dissipe.
Grâce à toi à nouveau je respire...
Ni kan skratta om Ni vill…
Håna mig, men jag rör mig… Ni står still.
Han har sprungit i helt liv nu, men bara sprungit för att stå still, i jakt på ett mirakel, när hon hela tiden fanns precis intill.
Han känner att tabletterna han tog börjar verka. I hans stora hjärta börjar slagen bli små. På lite håll liknar det dans, och i drömmen håller Natalie hans hand. Han kan höra hennes skratt eka längs väggarna i rummet.
Det är bara minuter kvar nu.
Charlie och Hasse hade just lämnat rummet där Svante låg nerbäddad i sängen. Vit klädsel på begravningen var det bestämt. Båda visste att denna dagen en dag skulle komma, alla går ju med stormsteg mot den dagen då dom slutar finnas, men i Svantes fall var det väntat att denna dagen skulle komma tidigare än då det var menat.
Hans andning var långsam och ansträngd. Rosorna på nattduksbordet hade börjat fälla sina kronblad, som om dom grät blod för att livet är så kort. Men för honom var det en rogivande tanke att han har så lite tid kvar i denna världen. En värld som aldrig varit hans. En värld byggd av män för männen där ingenting har något värde utom minnet av allt som var hans och Natalies.
Döden verkar så enkel, men ändå är den så obegripligt svår. Han känner att hans kraftreserv börjar ta slut, liksom hans tro på en ingripande gud. Han bara ler och ligger still.
Det är bara timmar kvar nu.
***
När Svante var 6-7 år, minst det dubbla i människoår, stod han vid fotbollsplanen i parken med Natalie. Han vet inte varför, men hans tankar hittar alltid tillbaks till just det minnet. Kanske var det något dom gjorde, något dom sa, som förändrade allt.
Det hade regnat hela den dagen, och dom solbrända vackra människorna som alltid brukade visa upp sig i parken höll sig borta. Bara två gestalter syntes.
Dom stod ute i regnet med likadana gula regnjackor. Natalie hade blommiga gummistövlar med hål i hälen där vattnet rann in, men hon verkade inte alls bry sig. Hennes leende avslöjade att hon nog inte ens märkte det.
I den högra handen hade hon en halvt vissnad blomma som Svante plockat och gett till henne. I den vänstra hade hon Svantes hårt kramande hand.
- Håller jag för hårt? Gör det ont? frågade Svante.
Hon log och kysste honom först på den ena kinden och sa:
- Det gör ont, och sedan på den andra:
- Det gör inte ont.
Så nära marken, men dom faller ändå.
Hon började plötsligt gråta, så bittert hon grät! Hennes mascarasvarta tårar rann längs hennes spöklikt vita kinder. Svante viskade hennes namn, som var allt han kunde få fram, men hans ord fastnade i hennes blöta hår. Han lutade sig in mot hennes panna så hennes svarta lugg täckte hans ansikte och skyddade honom för världen. I hennes tankar, i hennes huvud kände han sig fri. Tacksamt dränkte hon Svantes sorger med tårarna.
Där stod dom brunögda och bleka, men två.
Natalie hade skrivit Svantes smeknamn i sin hand med en röd tuschpenna, men färgen hade smetats ut av regnet som viskat dom våta. Han hade glömt vad det var hon kallat honom... När han frågade vad det var, bet hon sig i läppen och viskade det tveksamt. Hennes mun rörde sig men inga ord hördes. Som om hon inte ens funnits.
Långsamt, glömd som en dröm, glider hon ur hans hand, vänder sig om och ler mot dom som aldrig haft en chans.
Så långt till marken, men fallet var deras.
***
Charlie hade varit inne hos Svante en sista gång. Alla farväl var sagda. Allt var klart för hans resa. På nattduksbordet låg ett brev han skrivit precis innan han tog tabletterna. Med svart tuschpenna stod det:
När jag är borta finns mina minnen kvar.
Det är inget mästerverk, men det är allt jag lämnar.
Jag lämnar plats för någonting nytt.
Jag får en ny chans om en liten stund…
Tellement loin de ce monde.
Jai perdu mes repères
Je nage en eau trouble
Emmène-moi aussi loin que possible
Les paysages défilent et la brume se dissipe.
Grâce à toi à nouveau je respire...
Ni kan skratta om Ni vill…
Håna mig, men jag rör mig… Ni står still.
Han har sprungit i helt liv nu, men bara sprungit för att stå still, i jakt på ett mirakel, när hon hela tiden fanns precis intill.
Han känner att tabletterna han tog börjar verka. I hans stora hjärta börjar slagen bli små. På lite håll liknar det dans, och i drömmen håller Natalie hans hand. Han kan höra hennes skratt eka längs väggarna i rummet.
Det är bara minuter kvar nu.
Att leva för en enda sak...
815 timmar
48900 minuter
2934000 sekunder
22 jobbdagar
Kvar.
Roskilde here we come.
Gummistövlarna står redan vid dörren.
Tills dess: Happy Mondays - 24 Hour Party People
48900 minuter
2934000 sekunder
22 jobbdagar
Kvar.
Roskilde here we come.
Gummistövlarna står redan vid dörren.
Tills dess: Happy Mondays - 24 Hour Party People
Svantes saga
(Text: J Berg, P Svensson, H Berggren, M Birro, A Haslett, S Japrisot, F & N Franke, S Persson)
Glada människor fantiserar aldrig.
Och fantasier och drömmar är ibland det enda Svante har att klamra sig fast vid.
Svante har aldrig accepterat världen som den är. I hans huvud pågår hela tiden en parallell, en mycket vackrare värld. Han rör sej motvilligt mellan dessa världar.
Men han har alltid trott på en möjlighet med livet, och han tror att den möjligheten är allt han har.
Det är sen december, men fortfarande ingen snö. Istället faller regnet ner.
Svante tycker om att vara ute och vandra i regnet. Då syns inte tårarna. Men det måste spöregna för att hans tårar inte ska synas. Och ikväll vräker det ner.
Trottoarerna glider tomma längs dom blöta gatorna. Hans spegelbild i skyltfönstrena hatar varje steg han tar. Man blir ju aldrig ensam om att vara ensam. Men ikväll kändes det som om alla andra var upptagna med att vara lyckliga.
Svante lät tankarna flyga fritt, men han hittade alltid tillbaks till minnet av den där kvällen med Natalie. Och den där kvällen, den kvällen då dom träffats i parken. Där dom suttit och pratat i timmar om allt… Innan dom gick hade Natalie spontant och fumligt ristat in deras namn inuti ett hjärta på ett träd sidan om bänken. Ingen hade någonsin gjort något så romantiskt för Svante. Längs dom folkfyllda gatorna gick dom hand i hand hem till henne. Utanför hennes portuppgång la han nervöst armen runt hennes svank. Våldsamt klar smekte han hennes hud med tanken…
Nu är minnet av kvällen det enda han har kvar.
Han vill ju bara berätta för henne hur han känner. Berätta allt.
Svante har alltid känt sig som den mest flyktbenägna människan på jorden. Men vad han vill fly till, eller ifrån, har han aldrig kommit underfull med. Under nätterna rör han sej i sömnen, sparkar med benen, tills han vaknar. Det är den enda flykten han är värd.
Tidigt på morgonen efter den där kvällen i parken, låg dom i Natalies vitbäddade säng. Den natten då dom för första, och enda, gången sovit brevid varandra, hade han vaknat sidan om henne. Hon låg med huvudet på hans arm med munnen vid hans armbandsur. Mot glaset fladdrade imman som en livslång dröm. Han kände värmen mot hans hud, bara lukten av henne gjorde honom svag. Men han vågade, och ville, inte väcka henne. Han drog handen försiktigt genom hennes bruna lugg. Hon använde aldrig parfym eller smink, något som i hans ögon alltid ökat hennes skönhet, denna avsaknad av fasad.
Efter en stund vaknade hon med ett svagt leénde och viskade;
-Kan du sova om jag ligger så här? Svante log tillbaka och sa tyst;
-Jag kan BARA sova om du ligger så där…
Hon fnissade och somnade sakta om igen. När hon log öppnades en parantes. Svante viskade, nästan ohörbar;
-Du är den enda som gett mig ett visst perspektiv, en visshet om att du är den enda jag kan vila ut hos. Jag tror jag älskar dig… Men mitt liv är det enda jag kan ge dig.
Vad som hände sedan minns han inte. Han vill minnas, men något skymmer tankarna… Var det sista gången dom träffades?
Regnet hade avtagit. Svante hade vandrat i timmar.
Han fann sig plötsligt stående i parken där Natalie en gång ristat in deras namn på trädet vid bänken. Fastän han inte ville påminnas om henne ännu mera letade han upp den vintersargade eken… Något tog emot i hela hans kropp när han sökte efter det inristade hjärtat. Till sin egna fasa upptäckte han det han egentligen hela tiden visste… Det var inte Svantes namn Natalie hade skrivit ovanför sitt eget. Efter timslånga fantasier hade han förvrängt allt till sin egen fantasis fördel. Han visste inte när han hade varit här tidigare. Och troligen kommer han åter igen glömma allt, och hamna här, och leta upp trädet där han tror hans och hennes namn står förevigat inuti ett hjärta.
Det är inte henne han älskar, utan den mytiska fantasikvinnan han byggt under dina ensamma timmar. Blås lite på henne och hon är borta…
Och nu när parken ligger tom inser han att det är så här hans liv ser ut. Och allting är som förut. Det har slutat regna. Trött på att alltid tvingas se saker från den ljusa sidan, vänder han hemåt igen. Hem till ingenting. När ska han våga berätta för henne hur han egentligen känner?
Men i någon sång, någon gång, ska han berätta. Berätta allt.
Svantes request: Morrissey - Now My Heart Is Full
Glada människor fantiserar aldrig.
Och fantasier och drömmar är ibland det enda Svante har att klamra sig fast vid.
Svante har aldrig accepterat världen som den är. I hans huvud pågår hela tiden en parallell, en mycket vackrare värld. Han rör sej motvilligt mellan dessa världar.
Men han har alltid trott på en möjlighet med livet, och han tror att den möjligheten är allt han har.
Det är sen december, men fortfarande ingen snö. Istället faller regnet ner.
Svante tycker om att vara ute och vandra i regnet. Då syns inte tårarna. Men det måste spöregna för att hans tårar inte ska synas. Och ikväll vräker det ner.
Trottoarerna glider tomma längs dom blöta gatorna. Hans spegelbild i skyltfönstrena hatar varje steg han tar. Man blir ju aldrig ensam om att vara ensam. Men ikväll kändes det som om alla andra var upptagna med att vara lyckliga.
Svante lät tankarna flyga fritt, men han hittade alltid tillbaks till minnet av den där kvällen med Natalie. Och den där kvällen, den kvällen då dom träffats i parken. Där dom suttit och pratat i timmar om allt… Innan dom gick hade Natalie spontant och fumligt ristat in deras namn inuti ett hjärta på ett träd sidan om bänken. Ingen hade någonsin gjort något så romantiskt för Svante. Längs dom folkfyllda gatorna gick dom hand i hand hem till henne. Utanför hennes portuppgång la han nervöst armen runt hennes svank. Våldsamt klar smekte han hennes hud med tanken…
Nu är minnet av kvällen det enda han har kvar.
Han vill ju bara berätta för henne hur han känner. Berätta allt.
Svante har alltid känt sig som den mest flyktbenägna människan på jorden. Men vad han vill fly till, eller ifrån, har han aldrig kommit underfull med. Under nätterna rör han sej i sömnen, sparkar med benen, tills han vaknar. Det är den enda flykten han är värd.
Tidigt på morgonen efter den där kvällen i parken, låg dom i Natalies vitbäddade säng. Den natten då dom för första, och enda, gången sovit brevid varandra, hade han vaknat sidan om henne. Hon låg med huvudet på hans arm med munnen vid hans armbandsur. Mot glaset fladdrade imman som en livslång dröm. Han kände värmen mot hans hud, bara lukten av henne gjorde honom svag. Men han vågade, och ville, inte väcka henne. Han drog handen försiktigt genom hennes bruna lugg. Hon använde aldrig parfym eller smink, något som i hans ögon alltid ökat hennes skönhet, denna avsaknad av fasad.
Efter en stund vaknade hon med ett svagt leénde och viskade;
-Kan du sova om jag ligger så här? Svante log tillbaka och sa tyst;
-Jag kan BARA sova om du ligger så där…
Hon fnissade och somnade sakta om igen. När hon log öppnades en parantes. Svante viskade, nästan ohörbar;
-Du är den enda som gett mig ett visst perspektiv, en visshet om att du är den enda jag kan vila ut hos. Jag tror jag älskar dig… Men mitt liv är det enda jag kan ge dig.
Vad som hände sedan minns han inte. Han vill minnas, men något skymmer tankarna… Var det sista gången dom träffades?
Regnet hade avtagit. Svante hade vandrat i timmar.
Han fann sig plötsligt stående i parken där Natalie en gång ristat in deras namn på trädet vid bänken. Fastän han inte ville påminnas om henne ännu mera letade han upp den vintersargade eken… Något tog emot i hela hans kropp när han sökte efter det inristade hjärtat. Till sin egna fasa upptäckte han det han egentligen hela tiden visste… Det var inte Svantes namn Natalie hade skrivit ovanför sitt eget. Efter timslånga fantasier hade han förvrängt allt till sin egen fantasis fördel. Han visste inte när han hade varit här tidigare. Och troligen kommer han åter igen glömma allt, och hamna här, och leta upp trädet där han tror hans och hennes namn står förevigat inuti ett hjärta.
Det är inte henne han älskar, utan den mytiska fantasikvinnan han byggt under dina ensamma timmar. Blås lite på henne och hon är borta…
Och nu när parken ligger tom inser han att det är så här hans liv ser ut. Och allting är som förut. Det har slutat regna. Trött på att alltid tvingas se saker från den ljusa sidan, vänder han hemåt igen. Hem till ingenting. När ska han våga berätta för henne hur han egentligen känner?
Men i någon sång, någon gång, ska han berätta. Berätta allt.
Svantes request: Morrissey - Now My Heart Is Full
Luktar som lycka
Världen var någon annanstans idag.
Dagens låt: The Hidden Cameras - Smells Like Happiness
Dagens låt: The Hidden Cameras - Smells Like Happiness
sjunde maj 2006
"All the memories of the fights and the nights, or the bluelights, and all the kites we flew together.
I'd thought they'd fly forever..."
-Pete Doherty
"Du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland, genom en iskall vinter"
-Joakim Berg
"Va fan ska man med känslor till? Dom gör ju ändå som dom vill..."
-Magnus Carlson
"Det har blivit svårt att älska, när all kärlek lett till besvikelse"
-Håkan Hellström
"I can't imagine my life without you and me. There's things I can't imagine doing, things I can't imagine seeing. It weren't supose to be be easy, surely. Please. Please. I'm begging you. Please..."
-Mike Skinner
Grattis på födelsedagen...
I'd thought they'd fly forever..."
-Pete Doherty
"Du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland, genom en iskall vinter"
-Joakim Berg
"Va fan ska man med känslor till? Dom gör ju ändå som dom vill..."
-Magnus Carlson
"Det har blivit svårt att älska, när all kärlek lett till besvikelse"
-Håkan Hellström
"I can't imagine my life without you and me. There's things I can't imagine doing, things I can't imagine seeing. It weren't supose to be be easy, surely. Please. Please. I'm begging you. Please..."
-Mike Skinner
Grattis på födelsedagen...