kowalski

Johan Ågren?                                                         Romeo Stodart?

Jag har ingen aning.


Guns N' Roses - Better

Det viktigaste att komma ihåg när man läser eller berättar denna historien är hur andens röst ska låta. Och den ska låta ungefär som Yogi Bear med en amerikansk brytning. Typ.
Detta är viktigt. Nu kör vi.


Puckelrygg och Klumpfot är världens bästa kompisar, det har dom alltid varit och kommer alltid att vara.
En kväll satt dom vid Klumpfots köksbord och spelade Uno. Klockan blev mycket och Puckelrygg tyckte det började bli dags att traska hemåt. Han sa farväl och började gå. Det var kallt och mörkt ute, och vägen hem till sin koja var lång. När han kommit en bit bestämde han sej för att ta genvägen över kyrkogården.
Han gillade egentligen inte att gå där, men han kom hem så mycket fortare. När han gått en bit upp för grusgången råkade han sparka till något som låg på marken. Det var en lampa och upp flög en ande! Puckelrygg blev skräckslagen.

-Vad har du på ryggen? sa anden med hög röst.
-Eee... det är min puckel, svarade Puckelrygg tveksamt.
-Då tar jag din puckel!

Och vips, så försvann både anden och puckeln.

Puckelrygg började rakryggad springa hemåt. Och det första han gjorde när han kommit innanför dörren var att ringa Klumpfot. Han berättade allt som hänt för honom... om kyrkogården, anden och puckeln.
Plötsligt fick han en idé. Klumpfot kunde ju OCKSÅ gå dit. Kanske kunde han bli av med sin klumpiga fot.
Till slut lyckades han övertala honom, och Klumpfot tog på sej sin jacka och sina specialtillverkade skor och gick med haltande steg mot kyrkogården. Väl framme tvekade han, men öppnade sakta den gnisslande grinden. Han gick upp och ner för dom långa grusgångarna. Och till slut råkade han sparka till lampan, och upp kommer anden. Klumpfot höll andan.

-Vad har du på ryggen? sa anden.
-Öh... va? Jag har ingenting på ryggen, sa Klumpfot.
-Nu har du en puckel!

Och vips, så fick han en puckel, och anden försvann.

Jag har börjat lyssna väldigt mycket på Oasis nu igen. Ett tag var dom nästan det enda jag lyssnade på, runt Be Here Now tiden antar jag att det var. Anledningen att jag börjat lyssna igen är tidningen Qs lista över de 500 mest underskattade och bortglömda låtarna någonsin (tror jag det var, jag har inte råd att köpa tidningar längre, jag läser bara dom på pressbyrån).
Och dom hade listat Oasis Let's All Make Belive (b-sida på Go Let It Out) som nr. 1.
Men det är totalt fel. Den mest bortglömda Oasis låten är Carry Us All och låg som b-sida på  Sunday Morning Call som släpptes strax efteråt.
Tyckte den var helt fantastisk när den kom. Den var fan med på varenda blandband jag gjorde.
Kanske är det för att Noel sjunger och inte Liam. Noel är ju faktiskt en mycket bättre sångare, och här är han på ett underbart elakt guds-hatande humör. Och refrängen är nästan lika bra som The Masterplan.

I slip my skin as the prophets reappear
But I pay no mind
I'm just trying to persevere
With the sins I have to shake from me within
Though I might beware
Cos they're just trying to wear me thin

Everybody's gone for quick, sure fire solution
But faith in any god is gonna bury us all
No-one's gonna fight in a ten-bob revolution
Have faith in what you've got and it will carry us all

För övrigt så är Oasis bästa låt Rockin' Chair. Men det är en annan historia.


Oasis - D'Yer Wanna be a Spaceman?

Det börjar närma sig nu. Nej, det är inte säsongspremiären av Allsång på Skansen jag tänker på, utan Roskilde. Bandspelaren är snart klar och jag börjar fundera på att plocka upp och vädra sovsäcken från förra året. Biljett kan ju också vara bra att ha.
Hoppas fortfarande på ett mejl med texten Dolly Parton to play at Roskilde Festival 2007.
Annars hade ju Cansei De Ser Sexy, Babyshambles, M.I.A., Camera Obscura, Madlib, Cat Power, Guillemots eller Oasis varit mysigt. Och Laleh, så klart. I ett litet tält precis när solen går ner... Suck.

Ps. Jennifer, jag köper min tandkräm av människorna på Överskottsbolaget. Och dom människorna är jag mer rädd för än dom som håller till i mörka gränder.


Björk - Army of Me

Det är bara februari men årets konsert är redan ett faktum. Med tända ljus på scenen och en stundtals kuslig tystnad var Laleh prinsessan som borde bo i det där stora slottet i den där stora staden (hennes idé, inte min). Då, och inte förr, hade vi haft en prinsessa som gjort reklam för Sverige på ett riktigt, riktigt fint sätt.


Vincent Gallo - Honey Bunny