kowalski

7. Stina Nordenstam | And She Closed Her Eyes 1994

8. Redman | Muddy Waters 1996

9. The Mother of Invention | Weasels Ripped My Flesh 1970

10. The Radio Dept. | Lesser Matters 2003

1. Throw a record on
2. Pack a bone
3. Take a hit 


Lootpack - Crate Diggin

I'm against the machine like Rage; bitches say, "I hate you Cage!"
After circle jerks, I wash my hands off and do dirt
Sick with a smirk, plus I be disturbed
Fucked the first two bitches like dogs and I jacked off on the third
I'm obvious oblivion but that's my science
Fuck your head up like corn rows put in by blind giants
Haven't been with it, since the last corpse kidded
Wore a blood stained smile, and told the cop, "He did it!"
Of course the most raw throughout the 9-1-4, 1-0-9-4-0
Got you beasts shook like Doc Moreau
Pour beer out for yourself because you're walkin dead
I'll burn your house down like a fuckin Talking Head
And get high like fuck, and pick apart my brain
Disections may mentally cause infections
Break you with inventions, sick intentions
Leave most MC's lost in my sentence
I'm strictly, beyond and back, come and get me
Hemotobin, left from a lip like a hickie
Leak smoke got me ready to murder a rookie
Killers on your block tuck in they dicks like Tootsie
Come and witness what your shit missed
Watch the glock kiss, Little Sis' wetter like a Baptist
Inconvinence; dilemma, like sitting on, Venus
with no shuttle, treeless
Try and pick apart some Agent Orange perception
Catch frontal lobe damage and not manage correction
I smell leak smoke, left by the anonymous
Beats brought back to life, die, when I'm embalmin this
Come around and get yo' ass shot to clusters
I'ma play the injuns with the arrows you be Custard's.. back
I write upon ya, divorce your head and neck then scalp it
Rip off all your flesh and make a outfit

I survived abortion; got mushed in that canister shaped coffin
til stolen from the garbage I was tossed in
Instincts, snatch your cream like links
Blow shotguns through the sky, makin E.T. eyes chink
See me twistin leak with my peeps from psychiatrics
Get high, run up in ya crib and fuck ya moms backwards
Lost in the dust, don't give a fuck about dangerous
I'm in it for the whip, plus the cream and the headrush
Ready to bust any trick that talk slick
Know a crew of devils in my head that force me to walk with
Death in my pocket for the curious
At your execution see twelve faces of Jesus in your jury this
Orange Agent, shit on the vagrant
Caught you in the alley by yourself and left your head vacant
Dare you sample, some of the stress in my life
Give an MC brain surgery with butterfly knives
For all you cunts that try to spit with your bitch clique behind ya
Wake up in the mornin with a horsehead beside ya
Ma Dukes is just a cherry on top
Spendin G's on quacks to try an fix my Clock
I caught the quick lock, buggin in the institution
Whatever sanity was left, caught the execution
Psychological pollution, they stickin me with Thorazine solution
Shootin at the sky lookin for Godly retribution
And I can almost see clear
I start buggin like a insect and lay larvae in ya ear
Agent Orange stompin on MC corpse slim circle body part
Call murder scenes abstract art
Split your sweet prayers since the horror show with infra-red
Boots get planted in chest there for the misled
Lay it down for naps in the dirt, just like Clockwork
Undress your ghost while your brain's takin a squirt

Det är nåt fel på deras ögon
Men det är bara jag som ser
Det är nåt fel på deras läppar
Här är det bara jag som ler
Jag har nåt på mina händer
Nånting som är vått
Nåt jag inte kan förklara, nåt jag inte kan få bort
Det är inget man berättar, det är inget ni förstår
Jag har suttit sen igår
Mitt bland tysta hjärtan

Det är nåt fel på mina tankar
Men det är bara jag som vet
Men jag tror jag gjort det rätta
Fast jag gjorde det försent
Hon ligger tyst i soffan
Han sitter på sin stol
Inatt så såg man inte allt
Nu är rummet fullt av sol
Den speglar sig i golvet som alltid var så matt
Nu blänker det ikapp med deras
Tysta hjärtan

Det är nog för kallt i rummet
Jag tror jag gått och blivit sjuk
Men världen väntar utanför
Alldeles naken går jag ut
Hon ligger tyst i soffan
Han sitter på sin stol
I sin vita skjorta
Färgen matchar hennes kjol
Jag kan inte alls förklara
Eller få er att förstå
Nu går jag härifrån
Från deras tysta hjärtan

Shakedown 1979
Cool kids never have the time
On a live wire right up off the street
You and I should meet
Junebug skipping like a stone
With the headlights pointed at the dawn
We were sure we'd never see an end to it all

And I don't even care to shake these zipper blues
And we don't know
Just where our bones will rest
To dust I guess
Forgotten and absorbed into the earth below

Double cross the vacant and the bored
They're not sure just what we have in the store
Morphine city slippin' dues down to see

That we don't even care as restless as we are
We feel the pull in the land of a thousand guilts
And poured cement, lamented and assured
To the lights and towns below
Faster than the speed of sound
Faster than we thought we'd go
Beneath the sound of hope

Justine never knew the rules,
Hung down with the freaks and the ghouls
No apologies ever need be made
I know you better than you fake it to see

That we don't even care to shake these zipper blues
And we don't know just where our bones will rest
To dust I guess
Forgotten and absorbed into the earth below
The street heats the urgency of now
As you see there's no one around

Aaa... Min kära gamla Hitec. Nu finns du inte mer. Morgonen den 3 juli i år gick du dina sista 16-17 meter upp i luften till tonerna av The Radio Depts It's Personal. Men det var inte personligt, jag lovar!
Musiken dog samtidigt som dej när du träffade marken.
Hade det inte varit för handtaget du förlorade i den där Ericsson-MP3-subwoofer fighten, hade jag burit dej hela vägen hem till bokhyllan igen.
Men nu blev det inte så. Inte för att det hjälper, men jag ångrar mej. Innerligt. Förlåt.




För dej, Hitec: The Radio Dept. - It's (not) Personal

Fuck vad tråkigt jag har.

Känner mig halv nu efter Roskilde. Trodde ångesten skulle släppa efter ett par dagar.
Får hoppas att Emmaboda lägger känslorna till rätta igen. Behöver en liten fix bara, snälla... bara en liten.

Sex flickor från Vinslöv, en Viktor, en Jenny (och visst... en Martin) räddade mitt liv i ett par dagar. Själv räddade jag Charlies liv ett par dussin gånger. Har nog aldrig haft så kul!

Tack!


Veckans låt: Green Day - Good Riddance (Time of Your Life)

Årets låt: Primal Scream - Kowalski (Live på Roskilde 2006)

(Text: Joakim Berg, E Taube, P Svensson, P McCartney, N Danino, H Hellström, S Persson)


Charlie och Hasse hade just lämnat rummet där Svante låg nerbäddad i sängen. Vit klädsel på begravningen var det bestämt. Båda visste att denna dagen en dag skulle komma, alla går ju med stormsteg mot den dagen då dom slutar finnas, men i Svantes fall var det väntat att denna dagen skulle komma tidigare än då det var menat.
Hans andning var långsam och ansträngd. Rosorna på nattduksbordet hade börjat fälla sina kronblad, som om dom grät blod för att livet är så kort. Men för honom var det en rogivande tanke att han har så lite tid kvar i denna världen. En värld som aldrig varit hans. En värld byggd av män för männen där ingenting har något värde utom minnet av allt som var hans och Natalies.
Döden verkar så enkel, men ändå är den så obegripligt svår. Han känner att hans kraftreserv börjar ta slut, liksom hans tro på en ingripande gud. Han bara ler och ligger still.

Det är bara timmar kvar nu.

***

När Svante var 6-7 år, minst det dubbla i människoår, stod han vid fotbollsplanen i parken med Natalie. Han vet inte varför, men hans tankar hittar alltid tillbaks till just det minnet. Kanske var det något dom gjorde, något dom sa, som förändrade allt.
Det hade regnat hela den dagen, och dom solbrända vackra människorna som alltid brukade visa upp sig i parken höll sig borta. Bara två gestalter syntes.
Dom stod ute i regnet med likadana gula regnjackor. Natalie hade blommiga gummistövlar med hål i hälen där vattnet rann in, men hon verkade inte alls bry sig. Hennes leende avslöjade att hon nog inte ens märkte det.
I den högra handen hade hon en halvt vissnad blomma som Svante plockat och gett till henne. I den vänstra hade hon Svantes hårt kramande hand.
- Håller jag för hårt? Gör det ont? frågade Svante.
Hon log och kysste honom först på den ena kinden och sa:
- Det gör ont, och sedan på den andra:
- Det gör inte ont.
Så nära marken, men dom faller ändå.

Hon började plötsligt gråta, så bittert hon grät! Hennes mascarasvarta tårar rann längs hennes spöklikt vita kinder. Svante viskade hennes namn, som var allt han kunde få fram, men hans ord fastnade i hennes blöta hår. Han lutade sig in mot hennes panna så hennes svarta lugg täckte hans ansikte och skyddade honom för världen. I hennes tankar, i hennes huvud kände han sig fri. Tacksamt dränkte hon Svantes sorger med tårarna.
Där stod dom brunögda och bleka, men två.
Natalie hade skrivit Svantes smeknamn i sin hand med en röd tuschpenna, men färgen hade smetats ut av regnet som viskat dom våta. Han hade glömt vad det var hon kallat honom... När han frågade vad det var, bet hon sig i läppen och viskade det tveksamt. Hennes mun rörde sig men inga ord hördes. Som om hon inte ens funnits.
Långsamt, glömd som en dröm, glider hon ur hans hand, vänder sig om och ler mot dom som aldrig haft en chans.
Så långt till marken, men fallet var deras.

***

Charlie hade varit inne hos Svante en sista gång. Alla farväl var sagda. Allt var klart för hans resa. På nattduksbordet låg ett brev han skrivit precis innan han tog tabletterna. Med svart tuschpenna stod det:

När jag är borta finns mina minnen kvar.
Det är inget mästerverk, men det är allt jag lämnar.
Jag lämnar plats för någonting nytt.
Jag får en ny chans om en liten stund…

Tellement loin de ce monde.
Jai perdu mes repères
Je nage en eau trouble
Emmène-moi aussi loin que possible
Les paysages défilent et la brume se dissipe.
Grâce à toi à nouveau je respire...

Ni kan skratta om Ni vill…
Håna mig, men jag rör mig… Ni står still.


Han har sprungit i helt liv nu, men bara sprungit för att stå still, i jakt på ett mirakel, när hon hela tiden fanns precis intill.
Han känner att tabletterna han tog börjar verka. I hans stora hjärta börjar slagen bli små. På lite håll liknar det dans, och i drömmen håller Natalie hans hand. Han kan höra hennes skratt eka längs väggarna i rummet.

Det är bara minuter kvar nu.

815 timmar
48900 minuter
2934000 sekunder
22 jobbdagar
Kvar.

Roskilde here we come.
Gummistövlarna står redan vid dörren.


Tills dess: Happy Mondays - 24 Hour Party People                    

(Text: J Berg, P Svensson, H Berggren, M Birro, A Haslett, S Japrisot, F & N Franke, S Persson)


Glada människor fantiserar aldrig.
Och fantasier och drömmar är ibland det enda Svante har att klamra sig fast vid.
Svante har aldrig accepterat världen som den är. I hans huvud pågår hela tiden en parallell, en mycket vackrare värld. Han rör sej motvilligt mellan dessa världar.
Men han har alltid trott på en möjlighet med livet, och han tror att den möjligheten är allt han har.

Det är sen december, men fortfarande ingen snö. Istället faller regnet ner.
Svante tycker om att vara ute och vandra i regnet. Då syns inte tårarna. Men det måste spöregna för att hans tårar inte ska synas. Och ikväll vräker det ner.
Trottoarerna glider tomma längs dom blöta gatorna. Hans spegelbild i skyltfönstrena hatar varje steg han tar. Man blir ju aldrig ensam om att vara ensam. Men ikväll kändes det som om alla andra var upptagna med att vara lyckliga.
Svante lät tankarna flyga fritt, men han hittade alltid tillbaks till minnet av den där kvällen med Natalie. Och den där kvällen, den kvällen då dom träffats i parken. Där dom suttit och pratat i timmar om allt… Innan dom gick hade Natalie spontant och fumligt ristat in deras namn inuti ett hjärta på ett träd sidan om bänken. Ingen hade någonsin gjort något så romantiskt för Svante. Längs dom folkfyllda gatorna gick dom hand i hand hem till henne. Utanför hennes portuppgång la han nervöst armen runt hennes svank. Våldsamt klar smekte han hennes hud med tanken…
Nu är minnet av kvällen det enda han har kvar.

Han vill ju bara berätta för henne hur han känner. Berätta allt.

Svante har alltid känt sig som den mest flyktbenägna människan på jorden. Men vad han vill fly till, eller ifrån, har han aldrig kommit underfull med. Under nätterna rör han sej i sömnen, sparkar med benen, tills han vaknar. Det är den enda flykten han är värd.

Tidigt på morgonen efter den där kvällen i parken, låg dom i Natalies vitbäddade säng. Den natten då dom för första, och enda, gången sovit brevid varandra, hade han vaknat sidan om henne. Hon låg med huvudet på hans arm med munnen vid hans armbandsur. Mot glaset fladdrade imman som en livslång dröm. Han kände värmen mot hans hud, bara lukten av henne gjorde honom svag. Men han vågade, och ville, inte väcka henne. Han drog handen försiktigt genom hennes bruna lugg. Hon använde aldrig parfym eller smink, något som i hans ögon alltid ökat hennes skönhet, denna avsaknad av fasad.
Efter en stund vaknade hon med ett svagt leénde och viskade;
-Kan du sova om jag ligger så här? Svante log tillbaka och sa tyst;
-Jag kan BARA sova om du ligger så där…
Hon fnissade och somnade sakta om igen. När hon log öppnades en parantes. Svante viskade, nästan ohörbar;
-Du är den enda som gett mig ett visst perspektiv, en visshet om att du är den enda jag kan vila ut hos. Jag tror jag älskar dig…  Men mitt liv är det enda jag kan ge dig.

Vad som hände sedan minns han inte. Han vill minnas, men något skymmer tankarna… Var det sista gången dom träffades?

Regnet hade avtagit. Svante hade vandrat i timmar.
Han fann sig plötsligt stående i parken där Natalie en gång ristat in deras namn på trädet vid bänken. Fastän han inte ville påminnas om henne ännu mera letade han upp den vintersargade eken… Något tog emot i hela hans kropp när han sökte efter det inristade hjärtat. Till sin egna fasa upptäckte han det han egentligen hela tiden visste… Det var inte Svantes namn Natalie hade skrivit ovanför sitt eget. Efter timslånga fantasier hade han förvrängt allt till sin egen fantasis fördel. Han visste inte när han hade varit här tidigare. Och troligen kommer han åter igen glömma allt, och hamna här, och leta upp trädet där han tror hans och hennes namn står förevigat inuti ett hjärta.
Det är inte henne han älskar, utan den mytiska fantasikvinnan han byggt under dina ensamma timmar. Blås lite på henne och hon är borta…
Och nu när parken ligger tom inser han att det är så här hans liv ser ut. Och allting är som förut. Det har slutat regna. Trött på att alltid tvingas se saker från den ljusa sidan, vänder han hemåt igen. Hem till ingenting. När ska han våga berätta för henne hur han egentligen känner?

Men i någon sång, någon gång, ska han berätta. Berätta allt.



Svantes request: Morrissey - Now My Heart Is Full

Världen var någon annanstans idag.


Dagens låt: The Hidden Cameras - Smells Like Happiness

"All the memories of the fights and the nights, or the bluelights, and all the kites we flew together.
I'd thought they'd fly forever..."
-Pete Doherty

"Du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland, genom en iskall vinter"
-Joakim Berg

"Va fan ska man med känslor till? Dom gör ju ändå som dom vill..."
-Magnus Carlson

"Det har blivit svårt att älska, när all kärlek lett till besvikelse"
-Håkan Hellström

"I can't imagine my life without you and me. There's things I can't imagine doing, things I can't imagine seeing. It weren't supose to be be easy, surely. Please. Please. I'm begging you. Please..."
-Mike Skinner


Grattis på födelsedagen...

Snart fyller kungen 60 år. Jävla kapitalistsvin. Grattis för helvete!


I födelsedagspresent: kent - Kungen Är Död

Viggo Cavling är med på Virtanen ikväll. Jag har alltid gillat honom (Cavling då, inte Virtanen. Virtanen har jag aldrig förstått charmen med. Förutom när han kysste Håkan. Eller var det Bjurman? Skit samma).
Jag gillade Beckerell när det gick på ZTV. Det var Viggo och en tjej med väldigt söta ögonbryn kommer jag ihåg. Och Viggo som pratade om en massa pretantiösa saker med sin pretantiösa Lunda-dialekt. 
Resten är suddigt. Men jag gillade det.
På gymnasiet var vi på studiebesök på Nöjesguiden i Malmö då Viggo var chefsredaktör (eller nåt). Vi skulle ställa en massa frågor till honom var det tänkt. Men dom flesta satt där totalt ointresserade. Förutom jag, som fumligt ställde ett par frågor om varför jävla ZTV hade lagt ner Beckerell. Vad han svarade har jag glömt. Om jag ens lyssnade.
På morgonen när biljetterna till den tredje av Sagan Om Ringen filmerna släpptes i Stockholm, sände TV4 live från trottoaren där kvarterslånga köer av hjärndöda ungdomar hade köat i dygn för att få dom första premiärbiljetterna. Vid sidan om reportern stod en oförstående Viggo och kommenterade fascinationen för en specialeffektsspäckad Hollywood produkt. Han var upprörd hur dessa människor kunde lägga ner tid och energi för något sådant som en simpel biofilm. "Hade det varit en teaterpjäs eller ett boksläpp hade jag förstått dom", sa han. När reportern frågade om han sett dom tidigare Sagan Om Ringen filmerna som kommit dom tidigare åren svarade han kort och gott: "Nej".

Viggo. Du har min respekt.