kowalski

(Text: J Berg, P Svensson, H Berggren, M Birro, A Haslett, S Japrisot, F & N Franke, S Persson)


Glada människor fantiserar aldrig.
Och fantasier och drömmar är ibland det enda Svante har att klamra sig fast vid.
Svante har aldrig accepterat världen som den är. I hans huvud pågår hela tiden en parallell, en mycket vackrare värld. Han rör sej motvilligt mellan dessa världar.
Men han har alltid trott på en möjlighet med livet, och han tror att den möjligheten är allt han har.

Det är sen december, men fortfarande ingen snö. Istället faller regnet ner.
Svante tycker om att vara ute och vandra i regnet. Då syns inte tårarna. Men det måste spöregna för att hans tårar inte ska synas. Och ikväll vräker det ner.
Trottoarerna glider tomma längs dom blöta gatorna. Hans spegelbild i skyltfönstrena hatar varje steg han tar. Man blir ju aldrig ensam om att vara ensam. Men ikväll kändes det som om alla andra var upptagna med att vara lyckliga.
Svante lät tankarna flyga fritt, men han hittade alltid tillbaks till minnet av den där kvällen med Natalie. Och den där kvällen, den kvällen då dom träffats i parken. Där dom suttit och pratat i timmar om allt… Innan dom gick hade Natalie spontant och fumligt ristat in deras namn inuti ett hjärta på ett träd sidan om bänken. Ingen hade någonsin gjort något så romantiskt för Svante. Längs dom folkfyllda gatorna gick dom hand i hand hem till henne. Utanför hennes portuppgång la han nervöst armen runt hennes svank. Våldsamt klar smekte han hennes hud med tanken…
Nu är minnet av kvällen det enda han har kvar.

Han vill ju bara berätta för henne hur han känner. Berätta allt.

Svante har alltid känt sig som den mest flyktbenägna människan på jorden. Men vad han vill fly till, eller ifrån, har han aldrig kommit underfull med. Under nätterna rör han sej i sömnen, sparkar med benen, tills han vaknar. Det är den enda flykten han är värd.

Tidigt på morgonen efter den där kvällen i parken, låg dom i Natalies vitbäddade säng. Den natten då dom för första, och enda, gången sovit brevid varandra, hade han vaknat sidan om henne. Hon låg med huvudet på hans arm med munnen vid hans armbandsur. Mot glaset fladdrade imman som en livslång dröm. Han kände värmen mot hans hud, bara lukten av henne gjorde honom svag. Men han vågade, och ville, inte väcka henne. Han drog handen försiktigt genom hennes bruna lugg. Hon använde aldrig parfym eller smink, något som i hans ögon alltid ökat hennes skönhet, denna avsaknad av fasad.
Efter en stund vaknade hon med ett svagt leénde och viskade;
-Kan du sova om jag ligger så här? Svante log tillbaka och sa tyst;
-Jag kan BARA sova om du ligger så där…
Hon fnissade och somnade sakta om igen. När hon log öppnades en parantes. Svante viskade, nästan ohörbar;
-Du är den enda som gett mig ett visst perspektiv, en visshet om att du är den enda jag kan vila ut hos. Jag tror jag älskar dig…  Men mitt liv är det enda jag kan ge dig.

Vad som hände sedan minns han inte. Han vill minnas, men något skymmer tankarna… Var det sista gången dom träffades?

Regnet hade avtagit. Svante hade vandrat i timmar.
Han fann sig plötsligt stående i parken där Natalie en gång ristat in deras namn på trädet vid bänken. Fastän han inte ville påminnas om henne ännu mera letade han upp den vintersargade eken… Något tog emot i hela hans kropp när han sökte efter det inristade hjärtat. Till sin egna fasa upptäckte han det han egentligen hela tiden visste… Det var inte Svantes namn Natalie hade skrivit ovanför sitt eget. Efter timslånga fantasier hade han förvrängt allt till sin egen fantasis fördel. Han visste inte när han hade varit här tidigare. Och troligen kommer han åter igen glömma allt, och hamna här, och leta upp trädet där han tror hans och hennes namn står förevigat inuti ett hjärta.
Det är inte henne han älskar, utan den mytiska fantasikvinnan han byggt under dina ensamma timmar. Blås lite på henne och hon är borta…
Och nu när parken ligger tom inser han att det är så här hans liv ser ut. Och allting är som förut. Det har slutat regna. Trött på att alltid tvingas se saker från den ljusa sidan, vänder han hemåt igen. Hem till ingenting. När ska han våga berätta för henne hur han egentligen känner?

Men i någon sång, någon gång, ska han berätta. Berätta allt.



Svantes request: Morrissey - Now My Heart Is Full